,.-

IIdag försöker jag ge mig fan på att försöka börja ta tillbaka mitt liv.

Även fast jag känner mig äcklig, lortig, sämst etc. Så tänker jag försöka lägga undan min rädsla. Jag börjar med att sova i lägenheten, där allt hände. Helt själv, eller helt själv är det inte. Jag har mina hundar och en av lågårns hundar. Ju fler desto säkrare känner jag mig, men inte trygg.

 

Många tänker nog, varför skriver hon ut allt här?

Jo för de här är mitt sätt att bearbeta denna händelse som förstörde en del av mitt liv. Jag behöver skriva av mig ibland, eller rättare sagt varenda jävla dag. Ingen som varit med om en våldtäkt har ingen aning om hur de känns och hur det förstör ens liv, tar en pusselbit. Den pusselbiten som behövs för att fungera i vardagen. 

 

Känner mig dock ganska stolt över mig själv som vågade komma till lägenheten när de är mörkt ute. 

 

Idag vela en kompis att jag skulle komma in till Gävle. Men en sak är säker, enda gången jag kommer vistas i Gävle på väldigt länge är i skolan. 

 

 

Tack som fasen till mina vänner och min familj för allt stöd! ❤️

 

 

Igår kvälls var ingen rolig kväll. Bröt ihop, för första gången på typ 2 dygn. 

Men inatt har jag sovit cirka 5 timmar, men alldeles slut i både kropp och själ. Tänker varje dag, varför hände det här mig ? Varför just jag?

Som varje år har vi kosläpp i lagårn och en grej som alla ser upp till. Men detta år känner jag att det kommer mycket folk, folk som kanske kollar snett eller viskar om mig.

Sen mannen, han kanske kommer dit. Vem vet?

Han brukar vara i trakten, med sitt barn. Tänk om han dyker upp. 

Jag vet inte hur jag skulle ha reagerat. Springa därifrån eller ställa mig och skrika på honom. Det är så många tankar som snurrar i mitt huvud.

 

Men ett stort jävla tack till världens bästa Tjonken. Som kom ut till mig, sov hos mig och gjorde att jag kunna känna mig trygg som fan och fick sova några timmar.

Det är såna här människor i mitt liv just nu.

Tjonken, du är värd guld i mina ögon ❤️

 

Jag har sovit 6 timmar isch på 28 timmar. Tankarna kommer ikapp mig när kvällen närmar sig, händelsen om den natten. Bilden av han kommer aldrig försvinna.

 

Jag känner mig inte trygg nånstans, får känslan av att han kan stå bakom mig om jag vänder mig om. Om jag ska öppna ytterdörren kan han stå där bakom och rycka upp den. Jag lånar syrrans bil, för den vet han inte att hon har. Jag är inte hemma utan hund. 

 

Har fått kommentarer om att jag inte kan ha mått så dåligt eftersom jag både gått i skolan och jobbat. Men ingen, absolut ingen, vet hur jag mår på insidan. Någon har fråga hur det gick till vårt de va. För att få klart med den saken, det var i min lägenhet, mitt i centrum av Bergby. I min säng. 

Jag har grävt ner mig i jobb o skola för att ha något annat att tänka på än den kvällen, jag har flytt till andra orter för att få känslan om trygghet.

Det sägs att man inte ska fly. Men jag känner mig instängd och flyr för att känna mig fri. Ingen Kön ner mig, ingen frågar.

Han har tagit en del av mitt liv som jag inte kommer få tillbaka.

Jag vågar inte ens gå till praktiken inom skolan som ska vara på restaurang/bar. Då jag är rädd att han ska dyka upp där. Han har fucka upp min skolgång.

Min framtid.

 

 

Jag lägger en kniv i närheten när jag ska sova. Egentligen vet jag att han inte kan komma in. 

 

Vet att folk hört av sig, men jag orkar inte svara alla. Det är inget personligt. Men jag bearbetar detta med min familj och närmsta vänner.

Detta tar emot och skriva, men gör det för att ingen annan människa ska bli utsatt för denna hemska grej. Något jag burit på, skämts över.

22 april, den värsta dagen i mitt liv. Det var den dagen jag vart utsatt för våldtäkt.
Jag känner mig inte trygg i min egna lägenhet, i mitt hem, där jag bor. Vaknar varje natt och bara tänker på vad som hände den natten.
Jag valde att gräva ner mig i skola och jobb. Men till slut brast de för mig.

Jag skriver inte detta för att folk ska tycka synd om mig, utan för att utsatta ska våga anmäla.
Jag har tur nog att ha världens bästa vänner och familj som stöttar mig i det här.
Även om livet känns skit, så känns det skönt att ha anmält.