,.-

IIdag försöker jag ge mig fan på att försöka börja ta tillbaka mitt liv.

Även fast jag känner mig äcklig, lortig, sämst etc. Så tänker jag försöka lägga undan min rädsla. Jag börjar med att sova i lägenheten, där allt hände. Helt själv, eller helt själv är det inte. Jag har mina hundar och en av lågårns hundar. Ju fler desto säkrare känner jag mig, men inte trygg.

 

Många tänker nog, varför skriver hon ut allt här?

Jo för de här är mitt sätt att bearbeta denna händelse som förstörde en del av mitt liv. Jag behöver skriva av mig ibland, eller rättare sagt varenda jävla dag. Ingen som varit med om en våldtäkt har ingen aning om hur de känns och hur det förstör ens liv, tar en pusselbit. Den pusselbiten som behövs för att fungera i vardagen. 

 

Känner mig dock ganska stolt över mig själv som vågade komma till lägenheten när de är mörkt ute. 

 

Idag vela en kompis att jag skulle komma in till Gävle. Men en sak är säker, enda gången jag kommer vistas i Gävle på väldigt länge är i skolan. 

 

 

Tack som fasen till mina vänner och min familj för allt stöd! ❤️